Jag blev så sugen på att prova att göra en avatar av mig när jag tittade på Johannas sida...
Så jag gjorde om mig till, en porslinsdocka typ. Jag måste säga att det var ett nöja att sitta och dra och trycka till mitt ansikte, jag satt i säkert mer än två timmar, helt fängslad...
Det är otroligt skrämmande hur lätt det är att förändra formerna i ansiktet. Först ändrade jag bara lite här och där och det syntes verkligen inte att bilden var redigerad som den här ovanför. Jag blev också lite överraskad över hur lätt jag kunde se vad som var "fel" i mitt ansikte, vad jag skulle ändra på för att det skulle se mer ut som den där bilden som jag möts av dagligen, hon som stirrar på mig från en sida i metro. Hon som tittar med en utmanande blick från reklampelarna vid min busshållplats där jag väntar på bussen varje morgon. Hon talar om för mig i tv reklamen hur mjukt hennes hår är eller hur lycklig hon är över sitt trosskydd....
Ja, hon såg jag ut som efter ett tag och det skrämde mig att jag på något sätt tyckte om den bilden av ett "perfekt" ansikte, som liknade mitt... i jämförelse med mitt egna ansikte.
Jag vet att den här känslan är ännu starkare hos yngre tjejer, kanske inte alla, men ingen kan gå miste om att se reklamen som omger oss och ingen kan gå miste om att registrera det ansiktet.
Bilder bilder bilder bilder, jag ser bara bilder överallt som får mig att känna något, tänka på något eller rent av göra något. Alla är dom fulla med symboler, tecken, koder, inbakade budskap, förklaringar, instruktioner, berättelser, synonymer, ord, uttryck, intryck....
Jag måste fly till skogen tror jag.
